Skottland under förhistorisk tid

Vi vet att Skottland har varit bosatt under cirka 6-8000 år med successiva vågor av bosättare och invaderande styrkor. Kelter från nordvästra Europa anlände omkring 500 år f. Kr. De kallades senare för Britter av de invaderande Romarna. Trots att dessa tillfälliga erövrare kallade länderna norr om linjen med de två älvarna, Forth och Clyde, för Caledonia kallades de norra stammarna Pikter och dessa termer används fortfarande idag för att beskriva Skottlands tidiga historia. Ursprunget till namnet Skottland kommer från en annan Keltisk stam, Skoterna, som kom från Irland på 5:e och 6:e århundradet, för att bosätta sig på västkusten i vad som i dag heter Argyll, i tillräckligt stort antal för att grunda kungariket Dalriada. De pratade Gaeliska.
Mot Frihetskrigen
De första tusen åren e Kr. är en berättelse av krig som slutligen enade Skottlands stammar - Skoter, Pikter, Britter och Angler. Vid år 843 hade ett enat kungarike vuxit fram mellan Skoterna och Pikterna. År 1018 besegrade man de norra engelsmännen vid slaget i Carham och gränsen drogs längsmed älven Tweed. År 1034 lade man också till Britternas land runtomkring Strathclyde till det större kungariket, vilket gjorde det geografiskt väldigt snarlikt till dagens Skottland.
År 1070 gifte sig Malcolm den tredje med Margaret, Edvard Bekännarens barnbarn - ett av många tillfällen då band knöts genom giftermål mellan kungahusen i England och Skottland.
Normandiskt inflytande (efter att normanderna erövrade England) spred sig gradvis till Skottland. Anglonormandiska familjer med namn som Graham eller Bruce bosatte sig. År 1286 orsakade Kung Alexander den tredjes död en tronföljdskris i vad som annars hade varit en problemfri och välmående tid för Skottland. Med nära band, genom giftermål, mellan England och Skottland tillfrågade man Kung Edvard den först av England att medla i dispyten. Han valde en marionettkung, man invaderade senare under 1295. William Wallace, Skottlands första frihetskämpe, besegrade de engelska ockupationsstyrkorna vid Stirling Bridge år 1297, men hans armé besegrades följande år. Robert the Bruce (Kung Robert den förste) kröntes som en utmaning vid Scone år 1306. Hans kampanj ledde eventuellt till slaget vid Bannockburn år 1314, då de engelska styrkorna kördes ut ur Skottland. År 1320 författade skottarna en Självständighetsdeklaration vid klostret i Arbroath.

Kungasläktet Stewart
I och med fördraget från Northampton år 1328 accepterade England slutligen Skottlands självständighet, men Kung Robert den förstes död år 1329 orsakade återigen en tronföljdskris - ett återkommande tema genom Skottlands historia. Stewart dynastin som slutligen följde efter på tronen karaktäriserades av att de antingen dog i förtid, var alltför svaga, eller gjorde militära feldrag som var ödesdigra. De följande tvåhundra åren såg ett Skottland som slets av starka grupper och skadades av att det besegrades av engelska styrkor vid: Dupplin Moor år 1332, Halidon Hill år 1332, och som en följd av en allians med Frankrike, vid Nevilles Cross år 1346. De skotska kungarna David den andre och James den förste spenderade tid i fångenskap i England. Kung James II var inblandad i interna stridigheter med den mäktiga familjen Douglas, och dog sedan vid belägringen av slottet Roxburghe år 1460. Kung James III kuvade Öarnas Herrar (klanen Donald) men mördades av upproriska adelsmän år 1488. Kung James IV, anses ofta vara den bäste av Stewart Kungarna, han var en vis regent men han återupplivade en allians med Frankrike och tågade därför i fält mot England. Som en konsekvens led Skottland sitt värsta nederlag mot England år 1513 i slaget vid Flodden.
Fransk-skotska kontakter fortsatte under 1500-talet, Kung James V hade två franska fruar, och Skottland fortsatte stöda Frankrike, och som konsekvens led nationen ännu ett nederlag år 1542 i slaget vid Solway Moss. Det sista slaget mellan de två nationernas arméer skedde år 1547 när Skottarna återigen förlorade i slaget vid Pinkie - kulmen på en blodig kampanj som kallades "the Rough Wooing" (det hårda frieriet). Det var Kung Henry VIII av Englands försök att gifta bort sin unge son till en ännu yngre Mary, Drottning av Skottland, och därmed ena kungarikena.
Mary, Drottning av Skottland, är kanske en av Skottlands mest kontroversiella historiska personligheter i mitten av reformationen, en religiöst problematisk period. John Know var en av reformationens ledare och han deltog i motståndet mot Frankrike och Påven, han blev senare präst i Edinburgh. Mary var moder till Kung James VI av Skottland. Genom de fortsatta släktbanden med den Engelska kungafamiljen genom århundradena - ett exempel är Kung James IV som gifte sig med Margaret Tudor, Kung Henry VIII av Englands syster - James ärvde den Engelska kungakronan år 1603. Han blev Kung James I av England, ett ämbete han fann så givande att han flyttade söderut, efter det återvände han endast en gång till Skottland, år 1617.
Både Skottland och England drabbades av religiösa krig under 1600-talet. Efter ett försök av Kung Charles I att introducera Episkopaliska seder i den Presbyterianska kyrkan år 1637 skrev många Skottar på den nationella överenskommelsen i opposition till Kungen. De kallades covenantanhängare. Skottarnas stöd för Kung Charles II ledde tyvärr till invasion och ockupering av Oliver Cromwells parlamentariska styrkor mellan 1650 och 1660. Opposition och brutalitet mot covenantanhängare fortsatte mellan 1660 och 1690 under Kung James VII (James II av England) styre.

Jakobiterna
Brutaliteten mot covenantanhängarna slutade först i och med den Engelska revolutionen mot James VII/II då hans dotter Mary och hennes protestantiske make William av Oranien erbjöds att besätta den Brittiska tronen på grund utav James VII/II katolska principer. Under William och Marys styre etablerades en ny religiös tolerans och det sista motståndet från Stewart dynastin slutade i och med slaget vid Killicrankie år 1689 då deras General Graham of Claverhouse (med smeknamnet Bonnie Dundee) dog. När Kung James VII/II flydde till Europa kom hans supportrar att bli kända som Jakobiter (latin: Jacobus - James). Klanerna i Högländerna, många som var Katoliker, tyckte om den avsatte Kungen och ansågs som ett potentiellt orosmoment - en grogrund för Jakobism. (Detta var inte enbart en Skotsk rörelse - katolska länder som Frankrike och Spanien var inblandade i vad som var ett paneuropeiskt politiskt spel). Man tvingade klanerna att svära en trohets ed - och den motvillighet som en bransch av klanen MacDonald uppvisade ledde till massakern i Glencoe år 1692.
Det första större Jakobitiska upproret kom år 1715 och det leddes villrådigt av Earlen av Mar (han kallades "Bobbin John" för hans vana att byta sidor under hans politiska karriär). Sedan kom det mindre upproret år 1719, under vilken tid slottet Eilean Donan raserades av en kanonand från den Brittiska flottan och ett band Spanska soldater besegrades av regeringsstyrkor i det närbelägna Glen Shiel. Slutligen kom upproret år 1745, som hade de värsta effekterna på Högländerna. Upproret under 1745 leddes av Prins Charles Edward Stuart, Kung James VII barnbarn.
Under dessa Jakobitiska episoder tog sig Skottland in i en mer handelsled epok. Inspirerad av Englands framgångsrika handel med fjärran kolonier beslutade Skottarna sig för att finansiera en koloni, vilket surnade förhållandet med England som oroade sig om konkurrens. Detta var den ödesdigra Darien planen på näset i Panama. När expeditionen fick stora problem år 1698 förbjöd England alla sina närliggande kolonier att hjälpa Skottarna och de tillät också Spanska styrkor att anfalla. Skottland övergav kolonin. Både småborgare och hög adel hade investerat pengar i Darien planen och detta betydde att Skottland blev nästintill bankrutt.
Under denna tid visade det sig att systemet med en monark (i London) och två parlament (London och Edinburgh) var ostabilt. Skottarna var missnöjda med det Engelska parlamentets beslut i tronföljdsfrågan. De hotade att kalla tillbaka den före detta kungafamiljen Stewart som väntade i Europa. England svarade med ekonomiska sanktioner. Ett utfattigt Skottland behövde frihandel. England, som låg i krig med Frankrike, hade inte råd att ha en Jakobitisk granne (dvs. som sympatiserade med Frankrike) på hennes norra gräns. Resultatet var unionsfördraget som man betonade genom att placera en engelsk armé, under General Wades befäl, i Newcastle intill den skotska gränsen, utifall Skottarna inte ville acceptera unionsfördraget. Skottland förlorade på så vis sin självständighet år 1707. Parlamentet i Skottland slutade därmed att mötas. För det Engelska parlamentet fortsatte livet sin gilla gång, förutom att det nu fanns en delegation från Skottland.
Jakobitiska uppror flammade upp emellanåt under denna period, även efter det att de två nationerna enades. Men vid den tid som den unge riddaren - Prins Charles Edward Stuart, eller Bonnie Prince Charlie - landsteg i Skottland år 1745 och samlade till sig en armé som mestadels bestod av Högländare och tågade den så långt söder som till Derby i England, var Skottland mer och mer intresserat av handel och många Skottar ansåg att Prinsen var en sidoshow. Trots detta, efter hans förlust i slaget vid Culloden - ett slag som stod mellan den Brittiska regeringsarmén (i vilken många Skottar kämpade) och mestadels Jakobiter från Högländerna, beslutade regeringen att seder och bruk måste förändras för all framtid i Högländerna.
Mot ett modernt Skottland
Som en konsekvens blev det förbjudet, under många år därefter, att bära traditionella Högländska kläder och vapen.
I och med att klansystemet bröt samman kom det in många nya markägare i Högländerna - markägare som introducerade nya ekonomiska åtgärder som t ex. storskaligt fårbete. Många klanfamiljer emigrerade till den nya världen. Runt omkring början av 1800-talet började den romantiska konströrelsen att uppskatta pittoreska naturscener. Nidbilden av en vild Högländare "rehabiliterades" och uppmuntrades i verk av författare som Sir Walter Scott och fick sedan ett slutligt godkännande i och med att Drottning Victoria valde Balmoral på Deeside i Högländerna som sitt sommarresidens.
Högländerna blev trendiga som en lekpark för sport, med stor områden åsidosatta för hjortjakt. Detta var en viktig bidragande faktor bakom de så kallade 'Highland Clearances' en serie brutala vräkningar som skedde tvärs över hela Högländerna från Perthshire i söder till Sutherland i norr och på öarna Skye, Hebriderna och även Shetland. Det Gaeliska folket slets upp med rötterna och spriddes världen över och orsakerna var ekonomiska: får var mer lönsamma än hyresbönder och dessutom ville markägare, som hade kommersiell sportskjutning, inte att jordbruk och boskapsbete skulle störa deras rödhjortar.
Alltmedan markägare avbefolkade deras ägor skedde en revolution i de stora städerna i de Skotska lågländerna. Jakobiternas förlust i slaget vid Culloden säkerställde det Brittiska regeringssättet och dess handelsekonomi, detta ledde i sin tur till en blomstrande tid för industri, innovation och expansion i fjärran länder. Alltmedan Storbritanniens imperium spred sig jorden över intensifierades tillväxttakten på hemmaplan och befolkningen i städer som Glasgow och Dundee exploderade. Storbritannien blev världens första industrialiserade land och Skottland var dess spjutspets. Glasgow och Clyde dalen blev snabbt det Brittiska imperiets motorrum, berömt för sina stål- och järnverk, och framför allt sina skeppsvarv. Dundee blev världens centra för juteindustrin och Perth centrat för Skotsk whisky och ullfärgning. Men det var Skottlands huvudstad som såg de största förändringarna. Stadens befolkning, som en gång i tiden klämde sig in på den så kallade Royal Mile, spred sig i alla riktningar. Allteftersom staden blev alltmer välbärgad byggdes en ny stadsdel, den så kallade New Town, norr om den gamla stadskärnan för att spegla det nya styret och staden fick sitt smeknamn 'Det Nordliga Aten' eftersom ett stort antal akademiker bosatte sig i Edinburgh. Den här perioden kallades för 'upplysningsperioden' och Edinburgh blev världskänt som ett fantastiskt lärocenter, speciellt inom medicin.

År 1900 stod Storbritannien på toppen av sin makt och en fjärdedel av jorden täcktes av flaggan Union Jack. Industriproduktionen i Skottland låg i topp och 2 utav 3 skepp som seglade på världens hav hade byggts på floden Clyde, och även i Högländerna hade bättre förhållanden sett slutet på de hemska vräkningarna, de så kallade 'Highland Clearances'. Det verkade som om inget kunde slå fel. Trots detta så samlades tunga, mörka moln på horisonten.

Skottarna, speciellt de från Högländerna, har länge varit berömda som soldater och krigare, och då landet drogs med i fasorna från första världskriget tågade Skottarna återigen i fält för Kung och Fosterland. Skottar från rikets alla hörn skrev på för sina lokala regiment och skickades till slakten på Västfronten. Det Skottland som reste sig från vapenstilleståndet 1918 var en väldigt förändrad nation.

Efter 250 år dominans från London ansåg man inom vissa kretsar i Skottland att det var på tiden att man kapade bojan till England och skapade ett fullt självständigt Skottland, precis vad som hade skett i Irland. Men trots detta trodde en majoritet av befolkningen på Storbritannien som en idé och ville ha en union med England. Efter andra världskriget sammanföll Skottlands industriella kräftgång med det Brittiska imperiets fall - fabriker och skeppsvarv stängde och arbetslösheten steg i höjden - fler och fler tog upp kallet på självständighet, eller åtminstone någon sorts form av självstyre. Upptäckten av olja i Nordsjön på det sena 60-talet och Storbritanniens medlemskap i EG 1973 gav de Skotska Nationalisterna och kallet på självständighet en vis trovärdighet, och 1978 frågade Labour regeringen befolkningen i Skottland, i en folkomröstning, om de ville ha självstyre. Det var mycket jämnt, men det fanns fortfarande inte tillräckligt många som ville ta ett språng ut i det okända. Men 18 år med det Konservativa partiet vid regeringsmakten i London gjorde att många Skottar kände sig berövade av sin rösträtt. I val efter val valde Skottarna endast ett litet antal Konservativa riksdagsledamöter från sina 72 valkretsar, men trots detta så styrdes Skottland som sagt av en Konservativ regering. Efter deras valseger i riksdagsvalet 1997 höll den nya Labour regeringen en ny folkomröstning där man frågade Skottarna om de ville ha ett självstyrande parlament. Den här gången fick man ett klart och tydligt budskap från Skottland och 1999 öppnade Drottningen Skottlands första parlament på nästan 300 år. Skottland fortsätter att vara en viktig del av Storbritannien men de flesta lokala beslut fattas nu i hjärtat av Edinburgh istället för London.